Har verkligen varit på botten och simmat under det senaste veckorna, det blir helt enkelt så när det inte går bra med ens guldkorn. Så Pia och jag har verkligen kämpat järnet det senaste veckorna, hon har stått på bakbenen, jag har gråtit av frustration, tanken av att man inte klarar av sin är rätt krävande och drar ner hela mig i träsket. Måste erkänna att tanken slagit mig ett antal gånger, varför håller jag ens på med hästar? Är detta det jag vill? Men eftersom att det är ett levande djur så måste man bita ihop och göra alla sysslor trotts hur mycket det tar emot att åka till stallet och rida än en gång ett pass med tårarna i ögonen. Ni hör ju att mitt liv har kretsat runt Pia en hel del och om jag bryr mig så mycket så måste jag väll vilja fortsätta, försöka och komma frammåt. Insåg det efter gårdagens pass. Kan börja med att Pias gamla ägare var ute i söndags, det kom till ett något regnigt Uppsala som inte visade upp sin finaste sida. Pia hade precis rullat sig i boxen när det anlände så hon var lagom ren..

Har varit något spänd över besöket man vet ju aldrig vad man kan få höra, men jag är så glad att jag köpte Pia från Anne-Sofie och Johanna känns som att det inte var några konstigheter att träffa dom endast mycket trevligt. Men prestationsångesten satt fortfarande kvar vilket senare märktes. Hade från början bestämt mig att jag inte skulle rida när det tittade på men på något sätt så måste jag övervinna mig själv. Det gick inte bra men det fick iallafall se henne, Johanna hoppade senare upp red lite. Så hela söndagen gick bra, vid midnatt ramlade några visdoms ord in ifrån Anne-Sofie på facebook. Läste igenom meddelandet säkert ett tio tal gånger och tog verkligen åt mig.

När jag sedan kom till stallet i måndags så kände jag spontant, Vad F*N gör det om jag och Pia inte presterar på topp just nu? Vi kommer att hitta tillbaka till varann, eftersom vi har en hel del år kvar tillsammans får man hoppas. Tänkte att nu ska jag börja om från början, börja där jag redan har full koll. Tog dressyrsadeln som jag inte ridit i på flera veckor och mitt dressyrträns med två delat bett. Böjde igenom henne riktigt mycket till en början i både skritt och trav. Övade övergångar mellan skritt och trav, det tog emot till en början men sedan släppte det kunde fatta några någelunda bra galopper i ena varvet. Avslutade med att böja igenom henne ännu mer och la upp stigbyglarna, kunde arbeta henne i trav nedsittning i övergångarna. Mötte min häst som jag inte känt på säkert en månad, var super lycklig när jag hoppade av. Saker och ting kanske inte såg perfekta ut men vad gör det? Kom hem och berättade de underbara nyheterna, möttes av orden: Ellen jag trodde du skulle ge upp. Det taggar ju upp en rätt ordentligt. Eftersom som att Pia presterade så bra bestämde jag mig för att vila Pia idag, hon får belöning och jag kan bära med mig denna positiva energi genom hela hultsfred då Pia kommer att ridas av andra ryttare. Vill verkligen tacka Anne-Sofie för det fina orden och även Johanna för att ni kom upp och tittade det uppskattades!! :)