För ett år sedan hade jag allt det jag kunde önska mig, det perfekta livet.
En familj som höll ihop och stöttade varann då min morfar blev allt sämre i sin cancer, jag hade min älskade morfar, hade precis gått ut nian och var taggad på gymnasiet med nya vänner osv, sist men inte minst hade jag min älskade skimmel Sarelli som efter sin sommarvila hade börjat gå som en stjärna. Vad mer kunde jag önska mig? Dagens svar skulle bli att allt detta fanns kvar: min morfar, energin och så Sarelli. Inom en månad framåt skulle mitt liv sparka bakut  och jag skulle tappa allt och falla till botten. Min morfars bortgång kom 2012-08-09. Jag satt på bussen hem från Alvas land när min syster ringde och grät, jag bröt ihop totalt på bussen och jag tackar allt i denna värld att Alva var med mig på bussen av en ren slump. Åkte direkt hem till morfar för att ta farväl, han låg så fint i sin säng, han hade bara somnat in. Just då insåg jag att döden är fint men sorgligt. De kommande dagarna spenderade jag i stallet med Sarelli, han hjälpte mig. Tog morfars död relativt bra för att vara sexton år och ha levt nära honom under en lång tid. Begravningen kom och jag hade precis börjat skolan, det var nog det finaste jag varit med om, min pappa höll tal och det var en perfekt höst dag.

2012-09-26 kom nästa bomb, Sarelli slet sig, voltade över en bil och bröt sitt bäcken och fick inre skador. Ni vet redan hur detta gick till och hur jag har mådde efter det. Det var denna olycka som drog ner mig totalt, min bästa vän som jag fått för att klara av mina problem när jag gick i åttan, han som hade hållt mig uppe när morfar dog. Mitt liv hade gått från det bästa till ett enormt magplask.

Nu sitter jag här ett år efter med en ännu mer samman svettsad familj, jag har ingen morfar, jag har en ny häst och jag ska börja tvåan med energi som jag har samlat på mig efter mitt helvetes år.

Jag ser hösten som ett ny start på ett nytt år, det här läsåret ska bli mitt. Jag ska kämpa för det jag älskar mest: Min familj,mina vänner,morfar,Sarelli och Pia.