Har inte tänkt på olycka på ett bra tag, tack och lov att det entligen börjar att släppa. Men idag slog det mig när jag kollade i kalendern och såg att det stod den 26, alltså fem månader sen jag blev av med det finaste jag hade. Tänk vad mitt liv har vänts på dessa fem månader, vill inte tänka på det. Så dagen kändes sådär eftersom de var just den 26, ledsen inombords men de var att täcka över och lägga på ett smile ibland får man bara koppla bort vissa saker för stunden.

 

Efter skolan tog jag bussen till stallet med Frida som skulle rida Pax. Trevligt med sällskap. Hade förutsatt att Pia skulle vara stark, övertaggad och stel idag eftersom hon bara har ridits ut sen i Onsdags. Men nejnej hästen var helt otrolig. Redan när jag travade fram la hon sig lågt och frustade och trampade på, sen övergick hon i sitt laddade tempo där hon bara trampar på och benen går som trumpinnar. Fick jobba ihop henne rejält för att få henne att sätta sig lite, flyttade och hon bara dansade fram. I vissa stunder fick hon den hör höga svanhalser men inte på samma sätt som förut för hon höll fortfarande takten i kroppen och föll lätt t höplats igen. Kunde även arbeta henne i galoppen för första gången kände hur hon blev rund och följsam samtidigt som hon gick i ett rätt högt tempo för att hela tiden orka. Travade av henne, hon var verkligen arbetsvillig idag och jag kände verkligen att hon tyckte det var kul. Tur att Pia kunde lyfta upp min dag med detta pass. Bilden från när hon skoddes och stod och sov.