Red Vetra idag och herregud vad jag har saknat det att få sitta och trimma sitta och flytta och vara sådär extra hästtjej uppe på ryggen. Det är en månad imorgon som prinsen gick bort och de jag trodde var att jag hade avslutat ett hemskt kapitel i mitt liv för att sedan gå vidare med en ny start med Pia visades svårare än vad jag vtänat mig. Allt resulterades i att när jag hoppade av Vetra med en grym känsla så började i samma sekund att mina tårar att rinna, passet hade varit i det stuk som mitt sista med Sarelli när jag satt där mina sista dagar och trimmade på banan, plocka lite här, lände lite där och testade vad händer egentligen. Det bara brast den styrka som jag intalat mig själv att den skulle hålla för påfrestningar, man är inte så stark som man alltid tror och jag börjar som smått att acceptera det. Imorgon kan jag inte berga mig längre, testar lägga på mina sadlar hoppas på att någon funkar och hoppar upp både jag och Pia behöver några minuter på ridbanan, sadelgubben kommer på lördag.