Ett konstigt liv jag har valt och jag trivs konstigt nog med det, precis så känner jag för mitt liv. Ett liv jag har valt att lägga ner mycket tid på, där den största delen går till det fyrbenta kusarna. Idag har jag inte ridit min häst men endå har det på något sätt blivit sjukt häst relaterat. Har varit med syrran på hoppträning och det är underhållande att se det fina ekipaget, det kämpar på bra och jag tycker att det hade blivit lite med stil på Pax sen sist hon var och tränade. Stina har även ridit Pia och hon hade skött sig, galant. Tro det eller ej har även hunnit att vara och titta på Sofia när hon vr i Jälla och hoppade precis den hoppkursen som jag och Sarelli var inbokad på.

 

Det känns så sjukt konstigt att först vara i ett ridhus där vi hade våra första hoppträningar tillsammans där vi kämpade och kämpade, för att en lektion regera som vi gjorde. Herregud vilken kung han var den gången hindrerna som låg på lite mer en 1meter. Att istället sitta där på läktaren och titta på syrran att veta att jag aldrig mer kommer att få regera med min vita stjärna känns rättare sagt för jävligt. Ett bildspel spelas hela tiden upp då vi kom med konstiga anridningar och tog oss över tillsammans, gången då jag lyckade stuka tummen i ett hopp utan att ramla av, bilderna och minnerna blir bara fler och fler ju längre tiden går. När man sedan åker för att titta på Sofia den träningen man hade på schemat i sin kalender, helgen då vi skulle åka bort och hästarna skulle få sova borta. Jag skulle vara med i unghäst gruppen för att stärka mig själv mitt självförtroende dör att kunna ta mig ännu mer framåt. Ser hur jag sitter med mina nyputsade saker redo, den vita lockiga svansen efter en fläta, väntar för att komma igång att det ska vara min tur att hoppa. Herregud vad det känns tungt att tänka när man vet att du faktiskt skulle kunnat vara där bara du inte hade slitit dig den där dagen.

 

Jag kommer ihåg när en vän frågade mig för ett tag sen, skulle du kunna offra Sarelli för mig? Jag svarade självklart nej eftersom att det var min diamant som fanns där i alla lägen som aldrig svek mig. Nu när min diamant inte längre finns kvar på denna jord utan finns i trapalanda på gröna ängar, så förstår jag vilken stor plats han har tagit. Jag saknar honom varenda dag som går varenda sekund trotts att jag har min nya. Jag tror att på grund av det som har hänt är jag extra säker på att jag vill lägga så mycket tid i stallet för man får en vän som aldrig sviker en och alla det fina stunderna har jag lärt mig att bevara. Till alla er som bara säger att det var en häst Ellen kom över det, ja det var en häst men sen då det var en bästa vän som aldrig mer kommer att komma tillbaka vare sig du vill eller inte för han är död. Ordet tar emot. Men nu är konsten att bli starkare efter det jag har gått igenom och försöka att bita ihop så att banden stärks mellan mig och Pion Gay.