Livet är så orättvist, just detta år har varit kasst. Nära och kära från höger till vänster har lämtat oss och inte blir det bättre av att de lämnar ett enormt tomrum och en fruktansvärd saknad kvar efter sig. Minnerna är inetsade i ens liv och men det kommer aldrig att upplevas med personen/djuret. Det är svårt att hantera när någon är ledsen men det räcker att bara lyfta på luren och säga som det är att man inte kan hantera det, de är förstårligt. Det är inte som att jag har någon speciell god kunskap om sorg utan jag hade bara oturen att mista bland det finaste som fanns i mitt förut kompletta liv. Min kära morfar, min älskade häst båda det som stod just mig närmast. Tårar har fallit otroligt många gånger för dom den här hösten, men de är inte så konstigt för det var så otroligt nära. Under flera tillfällen har jag saknat att någon hade ringt den där tonen tagit tag i det, sagt jag kan inte hantera att du är ledsen men jag finns där för dig för att hjälpa till att stötta. Känns som att jag har förlorat flera under det här faktiskt 4månaderna, några kommer tillbaka andra aldrig. Något som jag har lärt mig är att det blir bättre man får misslyckas, gråta,vara ledsen för smällarna kommer tillbaka förr eller senare om man döljer det, ändå trotts att det är jobbigt måste man våga blicka frammåt.Idag går tankarna till familjen Löfquist som fick ta bort sin älskade hund igår,styrkekramar.