Tårarna rinner fortfarande, är så otroligt lycklig att jag har fått haft Eriksbergs underliga lärare och att jag har fått lära känna dessa underbara människor som under tre år har vistas i min närhet.
När jag blickar tillbaka tre år när jag var den osäkra 6an som skulle lämna tryggheten på Hågadalskolan så kommer den första meningen om klass upp. Då det endast var ett fåtal jag kände som skulle börja i då klass 7F var jag stöddig och sa skönt att få börja i en klass med nya människor som jag då ansåg skulle vara coola och populära. När jag sedan hade varit på karuselldag var jag otroligt missnöjd och undrade vilka människor jag egenligen skulle gå med. Kommer fortfarande ihåg hur kul jag och Elias hade det första lektionerna första lektionerna längst bak i klassrummet, men vilka var dom andra i klassen. Sammanhållningen var inte på topp precis men under åren lärde vi känna varann. Det är nu först i vårterminen i nian jag har insett hur mycket jag älskar dessa människor. Alla minnen man har tillsammans, klassresan som blev succé och nu detta jobbiga avslut. Jag visste att det skulle bli jobbigt att ta farväl, det är lätt att vara klok att säga vi bor i samma stad vi kommer träffas. Men just nu känns det rätt sagt förjävligt. Det är inte många timmar tills vi ska träffas igen och äta middag tillsammans. Kommer aldrig att glömma klass 9F, ett kapitel i mitt liv som ikväll kommer att avslutas.