Om en vecka skulle jag börja i ettan och jag var allt annat än sugen, började att sätta igång Sarelli efter sommarvilan och allt börja falla på plats. Spenterade lite extra tid i stallet hos honom där jag kunde vara ledsen utan att skämmas. Denna bild är tagen av Alva första gången i trav efter vilan, han ligger inte perfekt men detta vr en bra början efter vila på Sarellis front.

 

Dagarna gick jag började skolan, red långa ritter på Sarelli han blev biffigare väldigt snabbt. Vi satte vårat första ritiga galopp ombyte han var en stjärna för mig. Skolan var helt ny men ändå skönt att få byta bort det gamla, hade mitt första prov och sen så kom den. Den dagen som jag hellst av allt bara vill glömma. Den 26 September 2012, Sarelli slet sig när jag stod och borsta ingen vet varför. En sak som var säker han fick panik över att han satt fast, han slet bort hela uppbindningsplatsen. Han försvann i sken, hörde hovarna klappra i marken detta skulle bli den sista gången jag såg min prins. Jag hör fortfarande hovarna mot asfalten. Träffade en bil med stolpen hade efter sig och repade den endast. Jag fick skjuts efter honom ner över vägen där jag trodde att han sprungit, såg min vita i fjärran. Fick ett samtal av Sofia de har hittat sarelli han står i diket vi vägen, han har voltat över en bil men står upp inget brutet som vi ser. Jag gick inte fram till honom han blödde ur stora sår vid sidan ville inte minnas han skadad om något skulle hända. Poliser, Abulanser allt kom medans jag försökte dämpa trafiken i ren panik tårarna sprutade och jag var helt kluven. Vetrinärer kom och pratade med mig människor som hjälpt till, hon som Sarelli voltat över kom. Vetrinärerna sa att de är ett under att din häst står upp, Sofia lastade honom och de fick stödja honom med baken annars skulle han inte klara det.

 

Stina och Heiko följde med in till Ultuna medans jag gick med Sofia och packade in hästarna i sina boxar uppe på gården. Vi var ändå muntra är vi gick där uppe min häst ska ha klarat sig, han ska bara ha lång konvalicent men vi ska klara det tillsammans. Vi åkte in jag med broder och sofia med pappa och de var när vi kom bort mot boländerna pappa svängde in till sidan. Såg en tår rinna från hans ansikte, Jag bröt full kommerligen ihop. Min prins fanns inte mer och jag hade inte fått ett ordentligt avsked. Heiko Sofias pappa hade ringt till Pappa och sagt att Sarelli hade lagt sig ner i gången på Ultuna och fått en hjälpande spruta att avsluta. Jag visste aldrig hur jag skulle kunna förlåta mig själv jag kände att allt var mitt fel.

 

Hur skulle jag egentligen kunna gå vidare? Allt jag levde för, hade bara jobbiga saker framfrö mig med skola,vänner, provrdningar. Jag grät floder varje dag, mina tårkanaler måste ha varit överarbetade men allt var för denna prins.

 

 

Nu har jag haft Pia i drygt två och en halv månad, tiden gåt fort och de börjar att kännas mer och mer naturligt att hoppa upp på en brun häst. Jag börjar våga lite mer blir allt mer van på vad som kan komma och ske. Hanteringen den största punkten blir allt bättre hon lyssnar på mig härjar inte lika myket när hon är ensam och jag har hittat några knappar.