Jajamen det är sant har skaffat en ny blogg igen, känner att jag behöver en plats att skicka ut en massa trams om min häst och min vardag. Det är fortfarande Ellen Johansson fast i ett nytt format i Eleniushörna, min snygging till häst Sarelli går fortfarande under smeknamnet Zarré nu är det dags att öppna denna blogg offentligt och hoppas att goa människor läser och tycker om det.

Då var det ett år sedan, ett år sedan min egna häst rullade in på stallplanen i Ängeby utanför Storvreta. Ett år sedan min vita skönhet trampade ut ur transporten efter en resa från Norrköping. Ett år sedan vi startade vårat liv tillsammans som ryttare och häst påväg mot utveckling.

Jag trodde knappt att det var sant att jag skulle få en egen häst när pappa kläckte ur sig det under en middag för cirka 13månader sedan, en av mina största drömmar skulle gå i uppfyllelse. Min kvicka syster som alltid är med i svängarna planerade in en resa till Norrköping dagen efter. Jag kommer fortfarande ihåg låtarna från stereon i bilen som dånade ut, det var Jay Smith 2011 idol vinnare.
Jag var mycket nervös eftersom att jag någon vecka innan provridit en galen foderhäst på 4år som hade en hel del skador. Sarelli var snäll en häst som jag kommer att kunna utvecklas med. Han knatade på även fast jag red som en spänd kratta med tix i händerna. På Sarelli var jag trygg, första gången på hans rygg får jag medge var det bästa passet på det första 2månaderna.

När jag var på hemma plan funkade inte det mesta, han kom inte i hagen, han fattade inte galopp och jag tänkte hur ska jag kunna omformatera en 7årig unghäst jag som bara är 14år och kommer direkt ifrån ridskolan.
Mitt kassa självförtroende satte sina spår, jag grät efter ridpassen när en endaste liten motgång kom.
En stor Eloge till Stina min underbara syster som trodde på Sarelli och mig.

Sommaren kom vi flyttade ut på landet med Stina och Lisa, sarelli började mer och mer känna igen mig.
Vi körde på ledarövningar för att få honom lyssna på mig, fortsatte jobba på med mycket dressyr.
Det handlade mycket om att få honom att gå i alla gångarter och inte gå emot handen. Vi lärde känna varandra, perfekt till när det började funka mellan oss åkte jag på semester och så även Sarelli. Jag fick smälta allt om att jag har en egen häst!

När jag kom hem började vi träna för en Dressyr tränare en gång i månaden vi namn Kerstin så även hon från Norrköping, kommer ihåg första träningen, det var första gången jag red sarelli i form, kommer ihåg hur min syster sa att den där hästen kan du nog plocka en del rosetter med. Jag började gråta jag var så otroligt lycklig!
Jag hade hittat knappar på min häst nu var det bara att sätta igång att bygga muskler.
Motgångarna minskade och jag började som smått hoppa enstaka hinder.

Jag insåg att Sarelli var en stjärna på att hoppa men att min hjärna satt stopp för en del. Jag är helt enkelt för nojjig tänker för mycket på vad som kan hända. Kanske inte så konstigt eftersom att jag under våren ramlat av en häst på ridskolan vid hoppning och fått hjärnskakning.
Det rullade på vi kom iväg och hoppade små tävlingar på upk klassrena 50,60,70 även 80cm.
Jag tog mig modet att komma iväg på hoppträning för någon månad sen, har hittat en tränare i Vallby Vicky heter hon. Hon passar mig som handen i handsken, hård fast endå mjuk låter mig inte komma undan!
Sarelli trivs med henne och hon ser vilken klok häst jag hardet handlar bara att utvecklas tillsammans han kan hoppa, jag måste bara våga!
För en vecka sedan var vi på senaste hoppträningen då jag hoppade cirka 1.10cm vilket är extremt högt för mig, men han klarade det och jag vågade!
Första bilden är ett av mina första pass hemma och andra bilden är för någon månad sen, en stor skilland.



Idag har jag haft min älskade häst i 1år, Nu väntas det framgångsrika år med framgångar och motgångar men tillsammans klara vi det.